Väckarklockan ringer 05:00 och jag kliver upp från sängen, idag var jag trött och när jag tittar ut genom fönstret så ser jag all snö och det ser kallt ut, jag tittar på temperaturen och ser att det är – 15gr.
Jag går och letar fram vinteroverallen, mössa och vantar för att sedan packa ryggsäcken med vandringskängor, torra kläder och ombyte.
Totalt blev det en vikt på 24 kilo, det gäller att vara förberedd om oturen skulle vara framme så man inte fryser ihjäl på äventyret.
Att ta sig två mil över berget i Stråtjära genom att börja vandra upp till toppen först.
Den första kilometern i kylan genom den knastrande snö och isvägen så kände jag hur den kalla tån i skon började värka av kylan.
Men efter en stund när vi tog oss upp i backen och maxpulsen drog igång med stavarna pendlande fram och tillbaka så började cirkulationen komma igång. Efter en stund så kom värmen det var precis som motorn startade och började pumpa runt den heta vätskan så att händer och fötter blev varma.
Vi har pannlamporna påslagna och jo bra sikt i det bläcksvarta mörkret, vi lyser upp vägen när vi tar oss upp över berget.
Efter cirka 8 kilometer i mörkret på den knastrande vägen i kylan så kommer vi fram till Knutbodarna tillslut, en historisk fäbodvall som vi gjort till vårt fikaställe. Vi möts vi av 50-60 cm snö, så vi fick ta stora kliv och min kompis Pär tar täten och så går vi uppför backen.
Vi öppnar den historiskt fina grinden i trä och min kompis är på väg ner för ett bad i ån men klarar sig bra att hålla sig kvar i diket utan att bli blöt. Inget man strävar efter i -12 gr för då hade det blivit att plocka fram det torra reservkläderna som vi var ändå förberedda med.
Min kompis är väl påklädd 5 lager tröjor, två mössor och riktigt varma vintervantar, själv har jag lyckas hitta vinteroverallen och min kanin mössa och mina handskar var inte det bästa idag såg jag tog ett par ullstrumpor och satte på händerna utanpå mina tunna fingervantar. Någon har gömt mina fina vinterhandskar undra vem det kan vara ?
Vi intar en kopp kaffe och en god leverpastejsmörgås när vi väl satt oss ner på bron vid en av stugorna, vi tog bort snön ifrån bron och sätter oss ner och njuter vi av den otroligt fascinerande utsikten, en sådan här vintermorgon där himlen är stjärnklar och solen tittar fram och lyser upp trädtopparna. Min kompis säger, ser du vad vackert det är, vi behöver verkligen det här, riktigt livskvalité.
När vi fikat klart fortsätter vi vårt äventyr ner på andra sidan berget med siktet inställt mot Röstbo. Vi har redan nu bestämt oss att vända där vi vågar inte chansa i den här kylan att plumsa i djupsnö 1 mil som vi gjorde för två veckor sedan men då var det bara ett par minusgrader.
När vi kommer nerifrån bergets topp och går in i byn Röstbo så känner vi hur det biter till i kinderna helt plötsligt har temperaturen sjunkit, jag vet inte till hur mycket men nog var det kanske runt -13 eller -15 gr kallt. Det kändes verkligen temperaturskillnaden.
Vi kommer fram till korsningen som vi för två veckor sedan möttes av en plogvall av snö. Mycket riktigt samma plogvall var där som för ett par veckor sedan, nu med ett skoterspår som följde vägen upp där vi brukar gå.
Vi gjorde valet lätt och bestämde oss för att vända, tillbaka uppför berget och solen hade nu gått upp och vi såg hur vackert den lyste upp skogens alla träd. Backen uppför kändes att det var lite jobbigt men väl uppe på toppen igen vid Knutbodarna så blev allt så lätt, vägen planade ut och det började sakta luta nerför.
Ja, det lutade ner mot Stråtjära igen och vi följde de 8 kilometerna ner mot bilen. Plötsligt dyker några bilar upp och märkligt alla svarta Volvobilar. Jag ser på håll att min farbror kommer smygandes i en av dessa Volvobilar och han stannar till och vi får oss en pratstund.
Vi berättar om vargspåren vi såg efter vägen vid Knutbodarna och alla älgspår.
Mycket vilt som inte syns till sommartid men på vintern då ser man verkligen hur stor fauna vi har i Sverige. Många spår vi bara kan gissa vad det är, t ex ekorren syns bra med sina små tassar och älgen är lätt att se med sina stora klövar. Men många andra spår finns också längs vägen.
Äventyret fortsätter ner längs berget och vi närmar oss bilen och känner oss nöjda med dagens upplevelser av djupa samtal, en vacker natur och en härlig träning tillsammans med skogens alla djur och allt friskt syre som vi nu laddat kroppen med för en ny veckas arbete innan julledigheten.
Att uppleva och se det vackra får dig att må bra!
Mikael Reijer
Boka Mikael som föreläsare <klicka på länken>