Målet var tre mil när vi åkte ut till starten på vårat vinteräventyr idag!
Det blev lite senare än vanligt vi startade vårt vinteräventyr klockan 08:00 och vi började den långa vandringen upp mot Knutbodarna som är en fäbodvall i Hälsingland. Pär och Jag kändes oss i form det gick fortare än någonsin upp mot fäbodvallen där vi gjorde ett uppehåll och fikade, kaffe, smörgåsar med god tonfisk på och ett varsitt ägg.
Efter några minuters fikapaus så fortsatte vi vårt äventyr ner mot byn Röstbo ett mer sommarstugeområde, fina härliga vintervägar. Inte så värst halt heller, vi gick genom byn och vi såg spår av olika vilt.
Men plötsligt tog det stopp – En stor snöhög mitt i vägen helt oväntat var vägen oplogad.
Ska vi fortsätta frågade jag min äventyrskompis, sagt och gjort vad tror du svaret blev?
Pär, han tittade mig djupt i ögonen, självklart, två målinriktade personer tillsammans ger inte upp. Men vi insåg att tre mil det kunde bli svårt. Nytt mål blev att ta sig till nästa fikaställe som låg en fyra kilometer upp längs vägen.
Sagt och gjort vi vandrade i 30–40 cm snö med helt oplogad väg, efter 100 meter stannade vi och titta på varandra och sa – MAX puls! Ska vi vända frågade jag, haha skrattade Pär!
Vad tror du hände?
Jo självklart fortsatte vi vårt vinteräventyr, längs upp med vägen som gick uppför. Aldrig sett så mycket älgspår på samma ställe någon gång tidigare, det känns som flera älgfamiljer bodde här.
Efter någon timme nådde vi vårt första delmål ett vindskydd, ansträngda efter att gått i djupsnö hela vägen, jag kan berätta att det minst är 10 gånger jobbigare att gå i djupsnö än på en plogad väg!
Jag tog tag i att göra upp en eld och Pär plockade ur matsäcken, vi klädde av oss, Pär bytte skor och helt plötsligt kände vi oss varma igen, men trötta. Vi värmde oss på elden och grillade dessa härliga lamm kabanosser som Pär hade med sig. Det var länge sedan korv var så gott, tillsammans med skvätten kaffe som fanns kvar.
Efter en sådär 25 minuters vila var det dags igen tre kilometer kvar till plogad väg, kändes nästan som en övernattning i vindskyddet hade varit på sin plats och ringa efter någon bonde som kunde ploga vägen åt oss.
Men målinriktade som vi båda är så fortsatte vinteräventyret, det första staplande stegen var jobbiga och efter 50 meter stannade vi för en mikropaus. Vi njöt av solen och försökte motivera varandra, huvudet kändes bra men kroppen sliten och trött.
När vi gått en sådär 3 kilometer så såg vi traktorspår, vilken lycka! Någon hade kört med traktor på den oplogade vägen och vi fick ett hopp att komma hem innan skymningen. Klockan var då halv två. Vi fortsatte efter traktorspåren och skrattade för oss själva och gick på rätt bra. Vi behövde inte dessa mikropauser längre.
Sen kom vi fram till byn Bodarna, vi skulle bara gå den lilla en kilometers sträckan på byvägen över åkrarna, ve och fasa oplogad väg igen. Men glatt överraskad fanns där ett skoterspår som vi tog sikte på. Det blev ett trettiotal meter efter skoterspåret sen såg vi att det svängde av.
Tillbaka på vägen i 30-40cm snö, nu var det jobbigt benen värkte fick ont i mitt vänsterknä. Jag hade tunga kängor på mig som vägde 2,1 kilo styck, det var mina skogshuggare kängor jag hade släppat med mig i ryggsäcken som jag tog på mig för 7 kilometer sedan för att inte bli blött när vägen blev oplogad, som en säkerhetsåtgärd.
Mina bungypunp stavar var värdelösa i snön men det fanns ändå ett lite syfte det fyllde och det fick mig att hålla balansen. Pär såg också sliten ut men glad, vi gör detta för ett långt liv sa Pär. Glad blev jag för det var precis så jag kände också. Mot ett hälsosamt liv för att må bra – var det vi kämpade för.
Vägen blev lång, med flera mikropauser för återhämtning tog vi oss över byvägen som två stora björnar som längtade efter bilen. Den sista kilometern tog närmare 40 minuter. Att sedan få se att vi var nära bilen gjorde oss inspirerande och glada när vi tog de sista staplande stegen mot ett hållbart liv och checkade in i bilen klockan 15:00.
Nä, vi nådde inte tre mils målet idag, men vi gjorde vårt svåraste äventyr någonsin, stolta att det blev 2,3 mil vandring varav minst 7 kilometer i 30-40cm djupsnö.
Hemma i stugvärmen kan jag avsluta denna fina berättelse om mitt och Pär Larshans vinteräventyr!
Ser fram mot nästa äventyr att klara av tillsammans!
Mikael Reijer